torsdag 1 juni 2023

Jag är så jävla trött på klimatsnacket. Alla dessa domedagsprofetior och undergångsvisioner. Alla dessa förbannade klimatreligiösa predikanter som vill slå i oss ”vetenskapliga sanningar”. Dessa mörkmän och -kvinnor, som säger sig veta vad som måste göras för att mänskligheten ska kunna överleva. De som tror att det är människan som bestämmer om planeten ska överleva eller ej. Vilken sorglig hybris. Vi ska förändra det klimat som vi förstört, säger dom. Inga mer bensindrivna fordon vare sig på marken, på havet eller i luften. Bort med all olja och alla oljeprodukter. Elektrifiera allt! Avliva alla kor som fiser dödande koldioxid. (Varför inte avliva alla fisande människor samtidigt?) Sluta ät kött! Ät insekter! Om ni inte gör som vi säger limmar vi oss fast på gatorna. Snart sätter sig kanske några miljoner skrämda tonåringar framför all världens parlament med plakat visande det största helgonet av dem alla: Sankta Greta. När börjar den definitiva klimatinkvisitionen? 

Jag mår illa.

onsdag 26 april 2023

Besvärligheter

Häromdagen stängdes alla sopluckorna i fastigheten där jag bor. Enligt uppgift skedde det av ekonomiska skäl. Fastighetsföretaget som äger huset tycker att det är för dyrt att renovera de gamla sopnedkasten som fungerat väl i omkring 38 år. I stället har man placerat två behållare på gården, en för matavfall och en för den sortens avfall som jag inte vet hur man betecknar. Nu sorterar jag i sex olika påsar: brännbart, matavfall, ?-avfall, metaller, glas och returglas.

Igår försvann varmvattnet i kranarna. För mig innebar det inget problem, värre för den som hade tvätt på gång i den kollektiva tvättstugan. Efter några timmar var varmvattnet tillbaka, om än avsevärt ljummare.

Sedan slocknade elen när jag satt vid datorn. En titt genom köksfönstret visade att det var mörkt även i lägenheterna på andra sidan gården. På den motsatta sidan, på andra sidan fjärden var det lika mörkt i fönstren. Någon halvtimme senare kom sms-et från Ellevio som meddelade att det var strömavbrott i området. På deras hemsida kunde jag se att avbrottet omfattade flera stadsdelar. Det tog några timmar innan man lokaliserat och lagat felet. Inga förnödenheter i frys och kyl gick till spillo.

Det var dags att utföra en del ärenden. Jag började med att hos SL:s biljettförsäljare ta reda på hur många resor jag hade kvar på mitt gröna SL-kort. Det förra kortet kunde jag själv skanna, med det gröna går det inte. Möjligen kan man själv avläsa det om man har registrerat sig hos SL via internet. Det förra kortet var också tydligt avläsbart när man skannade det inför en resa. Skanningen av det gröna kortet är betydligt besvärligare. Dels sitter avläsaren så lågt att det är besvärligt för gamla människor med dåliga ryggar att böja sig ner för att se om kortet är giltigt, om betalningen för resan skett och registrerats. Dessutom är avläsarens display oläsbar under vissa ljusförhållanden. Inte heller ges det någon bekräftande och hörbar signal från avläsaren. Några av dessa olägenheter kan medföra att man går ombord på till exempel tvärbanan i tron att man betalat resan efter vad man tror var en väl genomförd skanning. Risken finns att man hamnar i en SL-kontroll och får böta 1500 kronor för att man inte betalat för resan.

SL:s vänliga biljettförsäljare upplyste mig om att det fanns tre resor kvar på mitt gröna kort. Dessutom berättade han att tvärbanan inte gick eftersom det var strömavbrott. Jag insåg att det kanske kunde bli problem att ta sig hem med två tunga matkassar och en fylld ryggsäck. Jag fick kortet laddat för tio pensionärsresor och gick för att handla livsmedel.

I den första butiken placerade jag tomma aluminiumburkar och plastflaskor i pantmaskinen. Jag räknade till 17 enheter, fick betalt för 15, men det är möjligt att jag tänkte på annat under en del av processen. Kunde också konstatera att butiken sedan länge haft problem med äggförsäljningen. ”Salmonella” hade en butiksanställd upplyst mig om. Den här gången var det helt tomt på ägghyllan.

Jag fortsatte till nästa butik där jag plockade ihop en försvarlig mängd produkter. När kvinnan i kassan skannat alla varorna och jag skulle blippa betalningen, fick jag beskedet att jag måste skriva in min fyrsiffriga pinkod. Man blippar väl för att hoppa över kodskrivandet, eller? Nej, det är nya regler som gäller; var femte eller tionde gång man handlar (jag fick olika uppgifter av olika personer), eller om man handlar för en större summa, då ska man skriva in sin kod. Nå, inget större problem, jag skrev in koden. FEL KOD! Va? Hade jag missat något? Nytt försök, fel igen. Vågade inte försöka en tredje gång med risk att bli helt portad från mitt konto. Jag fick lämna varorna där de låg på bandet. Jag tror att min irritation var avläsbar.

Så, hur förhöll det sig egentligen med den kod jag skrivit in och som visat sig vara ogiltig? Jag anade att jag kanske skrivit in någon annan av alla de koder som vanligen ligger hyfsat välsorterade i min skalle. Den kod jag skrivit satt liksom i fingrarna och som en inövad rörelse i min hjärna. Men om jag skrivit in fel kod, vilken var då den rätta? Det kunde jag inte komma på. Men om jag gick till en bankomat och tog ut pengar och betalade med dem i butiken? Då skulle jag missa en del bonus eftersom jag inte betalade med kortet, men det kunde jag ta. Men om jag skrev in fel kod i bankomaten också, skulle den då behålla mitt kort av säkerhetsskäl? Jag avstod från den risken.

Nu gällde det att ta sig hem på annat sätt än med tvärbanan. Bussarna var inte beroende av elnätet, så hemresan fixades trots elavbrottet.

Kunde banken ge mig besked om mitt glömda lösenord till betalkortet? Jag ringde, fick lyssna mig igenom några minuters bank-info-reklam, välja i raddan av valalternativ, knappa in personnumret och vänta, vänta, vänta … Till slut en underbart vänlig och tålmodig kvinna som upplyste mig om att jag var tvungen att skaffa ett mobilt bank-ID för att kunna ta reda på vilket kodnummer jag har till betalkortet. Måste det vara ett mobilt bank-ID, undrade jag. Räcker det inte med det bank-ID på kort som finns i min dator?. Nej, det måste var ett mobilt bank-ID till mobiltelefonen. Här anade jag vilket snärjigt helvete som väntade … 

Eftersom jag inte har någon fungerande wifi i lägenheten (eftersom jag inte fått routern att fungera), måste jag koppla mobiltelefonen till datorn för att komma ut på nätet med den (i varje fall är det vad jag har fått för mig). I samma ögonblick som jag ansluter mobilen till datorn, startas automatiskt programmen iTunes och Bilder i datorn. Det sker numera inte problemfritt, och under hela den tid det brukar ta att få ordning på kommunikationen mellan dator och mobil, ljuder en felsignal i telefonen. Parallellt med denna oönskade process ska jag kommunicera med och förstå vad den vänliga kvinnan på banken försöker få mig att fatta. Här någonstans upphör min förmåga att beskriva det sönderfall som sker i min hjärna, och vilken effekt denna upplösning har på mitt inte alltför stabila psyke. Den korta versionen är att föredra; jag ger upp, tackar för visad vänlighet och beundransvärt tålamod, ber att få återkomma när jag samlat ihop mig.

Sedan fortsätter jag ändå någon halvtimme på egen hand för att om möjligt få igång ett mobilt bank-ID. Det går inte. Jag kontaktar banken ännu en gång, samma långa vänteprocedur innan kontakt upprättas, ny ledsagarinna denna gång, lika vänlig men med något hastigare tempo i pedagogiken. Den här gången ger jag upp snabbare.

Nere på gården håller några män på att göra en skylift redo för att kunna komma upp och tryckspola balkongernas utsidor rena från alger. Själv måste jag granska självdeklarationen innan Skattemyndigheten bötfäller mig.

Det är vid dagar av det här slaget som jag önskar att jag fortfarande var rökare. Förr fanns det tröst och ibland en skärpande effekt hos cigaretterna. Nu finns ingenting – mer än ett samhälle som blir alltmer svårhanterligt för en gammal man.

Två dagar senare.

Efter mycket funderande och gymnastiserande av högerhandens knapptryckarfingrar, tror jag mig ha kommit på den korrekta koden. Jag testar den i en Willys-butik. Bom igen.

Någonstans i lägenheten bör det finnas en lapp där jag skrivit koden till bankkortet. Jag letar och letar igen. Nada.

Nytt samtal med banken, det tredje. Jag måste säga att jag beundrar tålamodet hos dessa kvinnor som inte ber mig dra direkt till krematoriet. Den här gången lyckas väglederskan efter mycket fram och tillbaka få mig att ladda ner bankens app. Appen till det mobila bank-ID:et finns i min mobil, men jag lyckas inte aktivera den. Digipasset för inloggning har jag inga problem med, det har jag använt i många år, men ändå kommer jag inte åt möjligheten att skaffa en ny kod till bankkortet. Jag får veta att det går att beställa tid för support på ett bankkontor, men det dröjer FEM dagar. Fan, jag behöver handla I DAG! Än en gång ger jag upp.

tisdag 14 mars 2023

Pericles Korovessis

Jag har många olästa böcker i mina bokhyllor. En del av dem kommer aldrig att bli lästa, åtminstone inte av mig. Många av de olästa vill jag läsa, många lästa vill jag läsa igen. En av de böcker jag läste för längesen var ”Metoden” av greken Pericles Korovessis.

På bokens försättsblad har jag skrivit:
Pericles och jag bodde grannar på Södermalm på 80-talet. Med boken i hand försökte jag erinra mig hur vi blev bekanta med varandra. Det gick inte. Så är det med minnet för mig och alla människor; mycket kan man minnas, men det mesta av vad som skett är försvunnet. Minnesfragmenten är små öar i ett hav av glömska. För mig finns ofta möjligheten att i viss utsträckning framkalla det förflutna med hjälp av texter jag skrivit, korta eller längre dag- och nattboksanteckningar.
I anteckningsboken från 1985 kunde jag läsa:

Så kunde jag konstatera att Pericles och jag möttes på krogen Orion. Den låg på Katarina bangata, där numera Babajan bar finns. Pericles var där med några vänner, jag var där för att lyssna på vännerna Gunnar och ”Lelle” som uppträdde med sång och strängaspel. Efteråt fortsatte vi hemma hos Pericles i hans etta på Gotlandsgatan. Jag har inga minnen av vad vi talade om den där natten, men eftersom jag fick boken som Pericles skrivit, utgår jag ifrån att den berördes. Här bokens baksidestext: 

I dag googlade jag hans namn. På nätet finns mycket som handlar om honom. Klicka här om du vill veta mer. Han dog vid 79 års ålder i Grekland den 11 april 2020.

torsdag 23 februari 2023

1958

Gösta tog bilden med självutlösaren på sin kamera. Vi befann oss i Broddmans undre avdelning där man sålde radiogrammofoner och tv-apparater. Det var i december 1958, någon av de sista dagarna innan jag flyttade tillbaka till Karlstad efter att ha bott ett par år i Stockholm hos min far och hans nya familj. En del av den familjen var Gösta, han syns nederst på bilden. Längst till vänster med hatten i hand sitter Håkan Roth. Till höger om honom hänger jag och Peter Rimertz på varandra. Längst till höger syns Björn Ternstedt. Alla utom jag var klasskamrater på Norra latins gymnasium. Gösta utbildade sig till civilingenjör. Vad Håkans högskolestudier utmynnade i är jag osäker på. Peter tog en pol mag och Björn pluggade till läkare och farmaceut. Själv drog jag mig fram som diversearbetare ända tills jag slutligen hamnade i tidningsvärlden. Håkan dog först av oss, sedan Peter, sedan Björn och förra året gick Gösta bort. Nu är det bara jag kvar.

onsdag 30 november 2022

Ring P1

Jag brukar inte lyssna på ”Ring P1” i Sveriges radio, men i går hörde jag en del av programmet. Två inslag fick mig att reagera. 

Först var det en man som klagade på vad han kallade ”svensk dubbelmoral”. Han gjorde en jämförelse mellan Rysslands annektering av ukrainska områden och Israels annektering av det före detta syriska Golan, och menade att Sverige borde ha infört sanktioner mot Israel på samma sätt som Sverige anslutit sig till sanktionerna mot Ryssland. Det påminde mig om ett besök jag gjorde på en kibbutz i norra Israel intill Golanhöjden i mitten av 90-talet. I kibbutzen fanns en betongbunker som invånarna använt som skyddsrum undan syrisk granatbeskjutning under åren 1948–1967. Det var inte den enda kibbutzen som blev beskjuten, alla israeliska samhällen längs Golan blev beskjutna. Den terrorn upphörde inte förrän israelerna intagit Golan i samband med sexdagarskriget 1967. Därefter har Israel vid flera tillfällen erbjudit Syrien att återlämna ockuperat område mot att man tecknar ett ömsesidigt bindande fredsavtal mellan länderna, vilket Syrien aldrig har accepterat. Det har inte funnits någon anledning för Sverige att införa sanktioner mot Israel på grund av annekteringen av Golan. Det är skillnad mellan de försvarskrig Israel tvingats utkämpa och det angreppskrig som Ryssland bedriver. 

Sedan var det en kvinna som ringde och klagade över hur Sveriges Radio i allt större utsträckning ljudlägger program, framför allt med bakgrundsmusik. Hon menade att det inte tillförde något utan snarare störde och försvårade att höra vad som sades. Jag delar helt hennes åsikt. Programmets moderator kunde naturligtvis inte låta bli att säga emot henne, det är ju bland annat det han och andra moderatorer har betalt för att göra. Han tyckte att det inte var mer ljudläggning nu än tidigare. Han kunde inte ha mer fel! Jag minns när Sveriges Radio för några år sedan ändrade Radioteatern till Drama(avdelningen). I samband med det hörde jag den nya chefen för avdelningen (en kvinna naturligtvis, eftersom Sveriges Radio är en av de mest feminiserade institutionerna i landet) intervjuas, och hon beskrev mycket tydligt vilka avsikter hon hade med sitt jobb. Inspiration sa hon sig finna i utvecklingen av radiomediet i USA. Nu har det gått några år, nu märks tydligt hur Sveriges Radio har förändrats. Dramaavdelningens ljudfilosofi fullkomligt dränker både de egna produktionerna och produktioner som kommer från olika bolag som levererar till SR.

Jag överväger att slänga alla mina radioapparater. Inte bara på grund av den ljudläggningshysteri som råder, utan än mer på grund av den massiva vänsterpropaganda som strömmar ur mediet.

söndag 25 september 2022

Carina Rydberg

Sveriges Radio sände ett kort inlägg som handlade om Aleksandr Solzjenitsyns bok ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Det fick mig att gå till bokhyllan och leta efter boken, trots att jag var ganska säker på att jag letat förr utan att finna den. Den var en av många böcker som på något märkligt sätt försvunnit ur min samling. Antingen utlånad och aldrig återlämnad, eller stulen på något annat sätt. Men bättre att viktiga böcker sprids än dåliga. För säkerhets skull letade jag även under angränsande författarnamn vilkas efternamn börjar på R och T; boken kunde ju ha hamnat snett i hyllan. Då upptäckte jag en pocketbok som jag inte visste fanns där, Carina Rydbergs skandalomsusade roman ”Den högsta kasten”. Hur den hamnat i min hylla vet jag inte. Jag är säker på att jag aldrig köpt eller lånat den. För någon vecka sedan köpte jag ett exemplar av hennes nyligen utgivna roman ”Vitt slödder”. I min bokhylla finns även hennes två första romaner: ”Kallare än Kargil” och ”Månaderna utan R”. Jag tror att jag har läst dem, men minns ingenting av innehållet. Kanske dags att läsa alla böckerna medan mina ögon ännu fungerar.

tisdag 23 augusti 2022

Per och jag hade en relation som kan indelas i tre olika perioder. Den första perioden inleddes sommaren 1975 då vi jobbade på Stockholm Ban med att lasta och lossa postsäckar. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamma intressen, bland annat litterära sådana samt nöjet att ibland röka en joint. Det förde till att vi sågs även vid sidan om jobbet. Så småningom gled vi ifrån varandra, men återsågs 1984 på Poppius journalistskola. Det medförde att vi åter kom att umgås under en tid. Sedan följde en lång paus då vi inte sågs på många år. Någon gång efter millennieskiftet fick jag ett vikariat på Aftonbladet, och där fanns Per. Ganska ofta åt vi lunch tillsammans. När jag gick i pension lämnade jag Aftonbladet och vår kontakt upphörde. Många år senare stötte vi samman vid Medborgarplatsen. Jag blev glad över att se honom och frågade om jag fick bjuda på en öl. Det accepterades och vi placerade oss på en restaurang i området. Där blev det mer än ett glas öl. Och så hamnade vi i ett samtal om konflikten Israel–Palestina. Det visade sig att våra uppfattningar kolliderade. Sedan dess har vi inte setts.

söndag 27 mars 2022

Det skulle vara så skönt att med full visshet kunna ansluta sig till den ena eller andra sidan. Men det är inte så lätt gjort. Jag försöker minnas en vistext jag skrev när jag var tjugofyra. Den gick så här ungefär:

När den ena säger si
och den andra säger så
och den tredje säger något
som man inte kan förstå,
hur kan man då välja sida
bland de röda och de blå?
Kan man skifta färg och åsikt?
Kan man pendla mellan två?

Ukrainas president talade till den svenska riksdagen och fick stående applåder av ledamöterna. Putin är den nye Hitler och om det råder ingen tvekan. Eller? Vad händer om man plötsligt får EN TEXT under ögonen som tar upp kriget mellan Ukraina och Ryssland ur en vinkel som inte överensstämmer så bra med den berättelse Ukrainas president framför?