tisdag 3 oktober 2017

En svår tid

Jag försökte ställa de frågor till mig själv som jag önskade att någon vettig terapeut hade ställt långt tidigare. Om så hade skett kunde mitt liv kanske ha utvecklats i en något mer positiv riktning. Nu satt jag vid skrivbordet med den inre dialog som helt säkert inte rymde många av de frågor som den där frånvarande terapeuten kanske kunde ha hjälpt mig att ställa. Nu försökte jag skriva som stöd för att få någon sorts kronologisk ordning i den härva av händelser som lett fram till den relativt olyckliga individ jag tyckte mig vara. Slumpvis dök jag ner i de mörka perioder som format mig, med förhoppningen att jag senare skulle kunna sammanfoga minnesskärvorna till en begriplig och någorlunda sann helhet.

En period i mitt liv som jag länge försökt komma i kontakt med, inträffade när jag var i 20-årsåldern. När jag erinrade mig en del av den tidens händelser, insåg jag att de händelserna hängde intimt samman med andra händelser som inträffat tidigare. Då blev det lätt så att jag fortsatte att borra mig bakåt genom tidsskedena, och plötsligt hade jag kommit långt bort från den 20-årsålder jag haft för avsikt att beskriva. Därför, för att inte förirra mig alltför långt bort i det förflutna, drog jag en gräns vid den tid då jag sparkats ut från militärtjänstgöringen vid infanteriregementet i Karlstad 1960.

”Med dåliga betyg och frisedel från det militära, kommer du aldrig att kunna få ett statligt jobb”, sa några besserwissrar till mig. En vecka senare var jag anställd som brevbärarbiträde vid Postverket, som på den tiden var en statlig institution.

Den första arbetsdagen fick jag följa med en ordinarie brevbärare vid postutdelningen inom ett område i staden. Det var många höghus, många trappor att vandra upp- och nerför. På den tiden skedde postutdelningen två gånger om dagen, en gång på förmiddagen, en gång på eftermiddagen. Dessförinnan skulle posten sorteras i den ordning som den senare skulle utdelas. Då gällde det att placera breven i rätt namnordning, för att man skulle slippa rusa fram och tillbaka vid själva leveransen.

Redan den andra arbetsdagen skulle jag ensam sköta utdelningen inom hela distriktet. Det blev en liten katastrof, men som jag då upplevde som ofantlig. Själva brevsorteringen drog ut på tiden och blev minst sagt kaotisk, eftersom jag inte hade klart för mig var alla adressaterna bodde. Det medförde att utdelandet av breven tog väldigt lång tid. Jag fick springa fram och tillbaka mellan husen, upp och ner i trapporna för att rätt brev skulle hamna hos rätt person. De erfarna brevbärarna brukade få några timmars ledighet mellan för- och eftermiddagspassen, men inte så för mig. Jag kom tillbaka till postkontoret först efter att eftermiddagsutdelningen redan börjat. Då var det dags för mig att göra en ny sortering, för att sedan gå ut på en ny och lika förvirrad utdelningstur. Först sent på eftermiddagen var jag klar med mina misslyckade arbetspass; trött, hungrig och missmodig. Ännu ett misslyckande att lägga till de övriga.

På väg till arbetet den tredje arbetsdagen kände jag att jag inte orkade gå igenom samma kaos en gång till. Jag ”firade”, som man sa på den tiden när man uteblev från arbetet utan att vara giltigt sjuk. Antagligen gick jag i stället till kaféet där jag brukade träffa mina vänner. Och utan att meddela min arbetsgivare, vilket naturligtvis måste ha orsakat vissa problem på postkontoret. Därför, när jag beslutat mig för att göra ett nytt försök den fjärde dagen, möttes jag av en rasande postmästare som sa upp mig med omedelbar verkan.

Misslyckad soldat och signalist på regementet, och nu misslyckad brevbärare därtill. För att inte tala om det totala misslyckandet några år tidigare i stadens högra allmänna läroverk för gossar. Och det därpå följande misslyckandet som så kallad smörgåsnisse på Stadsträdgårdens restaurang i samma stad. Jag mådde inte bra. Karlstad verkade vara en stad där jag inte kunde klara av någonting.

Jag drog mig undan till vännerna på kaféet, till det glada och desperata vindrickandet på festerna och bland buskarna på Sandgrund. Ett leverne som min mor i högsta grad ogillade. Vid den tiden bodde jag tillsammans med min äldre bror i en liten lägenhet i samma hus som vår mor. Min bror hade många gånger varit den som min mor givit uppdraget att hålla ordning på mig. Jag antar att han även vid den här tidpunkten var beordrad av henne att se till så att jag kom upp ur sängen på mornarna och vidare till arbetsförmedlingen för att söka nytt jobb. Det är här som det sorgligaste i dramat tar sin begynnelse.

Jag låg i sängen, kanske trött efter en gårdag med för mycket vin, när min bror bryskt slet av mig täcket och röt åt mig att stiga upp. Under alla år hade han alltid haft det fysiska övertaget att bestämma över mig. Men nu hände något hemskt inom mig, något som jag gråtit över många gånger senare i livet. Ett blint raseri gjorde att jag kastade mig upp ur sängen och överöste honom med hårda knytnävsslag. Jag minns att han föll tillbaka och blev sittande på sin säng, med armarna höjda till skydd mot mina slag, medan jag fortsatte att slå, slå … Han lyckades ta sig förbi mig och rusa ut, upp till lägenheten där vår mor bodde. En stund senare kom hon ner till mig, upprörd, arg och förtvivlad. ”Du har slagit honom så han blöder i örat”, skrek hon. Sedan minns jag inte mer av vad som hände just då. Men jag vet att det var någonstans här som jag beslutade mig för att dö.

Aldrig tidigare hade tanken på att dö för egen hand drabbat mig. Men nu såg jag ingen annan utväg ur mitt misslyckade liv. Jag började planera för mitt avsked. Hur skulle det gå till? Jag vet inte hur jag tänkte då, men antagligen tänkte jag som jag gjorde flera gånger senare i livet: Vilket sätt vågar jag använda mig av för att få uppnå ett slut? Tro mig, jag har funderat igenom de flesta avgångsvarianter som finns. Då, på vårkanten 1960, kom jag fram till att ett överintag av tabletter skulle passa bäst. Men några sådana hade jag inte, och inga pengar heller. Det ekonomiska löste jag genom att sälja den konfirmationsring i guld som jag fått av min mor. Kanske sålde jag den hos ”Gull-Erik”, stadens mest kända guldsmed, jag minns inte. Därefter inhandlade jag fyra askar magnecyl (eller om det var albyl) med kodein på ett av stadens två apotek. Jag minns att jag fick en misstänksam fråga av farmaceuten bakom disken, men att jag klarade mig förbi den med någon sorts lögn. För att kunna svälja de 100 tabletterna köpte jag två flaskor Naranja, en sorts blandning mellan apelsinjuice och läskedryck

På Västra torggatan fanns ett enkelt litet hotell vid namn Park. Där beställde jag ett rum som kostade 12 kronor per natt. På kvällen bjöd jag min bäste vän på öl med räksmörgås på restaurang Mejt på Östra torggatan, och berättade för honom vad jag planerade att göra. Dessförinnan hade jag avkrävt honom ett löfte att han inte skulle skvallra om saken. Vi skildes utanför hotellet.

På rummet skrev jag ett avskedsbrev som jag stoppade i innerfickan på min kavaj eller jacka eller rock, jag minns inte vilket. Sedan började jag svälja tabletter nedsköljda med Naranjan. Jag minns att jag inte lyckades pressa i mig alla tabletterna, möjligen blev det en ask över. Jag la mig på sängen och tänkte att nu kommer jag att dö. Jag minns en ilning av rädsla. Jag somnade och vaknade, ingenting hände. Jag somnade igen. Nästa gång jag vaknade mådde jag mycket dåligt. Jag spydde i en papperskorg, på golvet, i handfatet, i sängen. Jag var omtöcknad, efter hand förstod jag att jag inte skulle dö. Jag förstod också att jag hade svinat ner i rummet med mina spyor. Jag tror att jag hade rummet till klockan 12. Jag gick ut bakvägen från hotell Park och började gå hemåt, en promenad som normalt tog en kvart. Nu tog den flera timmar. Jag tog mig fram med möda, hela tiden spyende. Hemkommen fortsatte jag mitt högljudda vomerande. Vi bodde i en gammal lyhörd träkåk, mitt tak var mors golv, hon hörde mig, kom ner till mig och kallade på ambulans som tog mig till stadens lasarett. (Där placerades jag i sängen intill Göran Tunströms bror Staffan.)

Under tiden hade mor genomsökt plagget där avskedsbrevet som jag glömt slänga fanns. En läkare fick vetskap om den avsikt jag haft med mitt tablettintag. Han förhörde sig om huruvida jag hade för avsikt att göra ett nytt självmordsförsök, och jag tror att jag gav ett ovänligt och aggressivt svar som sa att han inte hade med det att göra. Man höll mig kvar på lasarettet med motiveringen att man hade funnit äggvita i min urin. Jag fick tala med stadens enda psykiater, jag har inget minne av  vårt samtal, och jag fick heller inte veta något om det beslut som han och min mor tog över mitt huvud. På den tiden blev man myndig vid 21 års ålder, jag var 20, min mor bestämde fortfarande över mitt liv.

En dag fick jag en injektion som gjorde mig på gott humör, och jag fick åka ambulans igen. Vad som fanns i den där sprutan kan jag bara gissa, men något lugnande och stimulerande var det. Jag minns att jag pratade glatt och ohämmat med sköterskan som satt bredvid mig i ambulansen. På den tiden fanns det ingen psykiatrisk klinik i Karlstad, därför fraktades jag till mentalsjukhuset Marieberg i Kristinehamn, min fars födelsestad. Om vistelsen där har jag ännu inte lyckats skriva, men snart ska jag göra ett försök att formulera mig om den obehagliga tiden.

tisdag 1 augusti 2017

Alla räkningar är betalda, ännu inga betalningsanmärkningar, mat så det räcker till nästa pensionsutbetalning, tillräckligt med pengar för att äntligen kunna köpa ett par byxor … Men inom mig är det fullt kaos.

söndag 18 juni 2017

Lite släktforskning


Min farfars far Samuel Larsson Halén (1854–1910) och hans hustru Anna Katharina Larsson Halén, född Johansson (1858–1938).

Jag sitter vid skrivbordet med ett ark fyllt med gamla släktnamn och datum framför mig. Texten är ganska rörig, jag vet inte vem som skrivit den. Det handlar om släkten på min fars sida, tillbaka till min farfars farfar Lars Andersson (1802–1867) och hans hustru i andra giftet Maria Stina Andersson (1819–1882). Hon hette möjligen Blom som ogift. Lars Anderssons far uppges ha varit en soldat som hette Flink och som dog 1807. Även Maria Stina Anderssons far var soldat, dock ej namngiven här, han dog 1846.

Jag vet inte hur många barn Lars och Maria Stina fick, men den 3 mars 1854 föddes Samuel Larsson, min farfars far. Han dog den 31 oktober 1910. Varför han uppges heta Larsson i efternamn har jag svårt att förstå, eftersom hans far hette Andersson. Kanske ärvde man inte efternamn på den tiden? Samuel verkar ha ärvt sitt efternamn efter faderns förnamn, vilket alltså var Lars. Samuel sägs vara den som tog namnet Halén. Hur han kom på det namnet framgår inte. Ett rykte säger att någon i den Halénska släkten dog på ett hotell i Göteborg efter att ha druckit en iskall pilsner. Om det möjligen var Samuel vet jag inte.

Samuel var gift med Anna Katharina Johansson, född 9 april 1858, död 5 februari 1938. Hennes föräldrar var Johannes Larsson, född 20 september 1821, död 21 augusti 1915. Hennes mor var Maria Lisa Jansson, född 22 augusti 1823, död 12 maj 1899. Efter hennes namn finns en uppgift som inte syftar på någon person, det står bara: ”Han var knekt och var med i Pommern och stred 1757–1762 /Leipzig. Morfar var också knekt och var med bland Döbelns trupper och stred. 13/11 1876–2/1 1952.” Jag antar att det var Anna Katharinas morfar som stred för Döbeln. Vem det var som stred i Pommern framgår alltså inte av den text jag har att tillgå.

torsdag 1 juni 2017

Rökare, tobaksskatt och Cancerfonden

Cancerfonden har meddelat att rökarna i Sverige kostar skattebetalarna 31 miljarder kronor om året. Hur några medier undersökt hur man räknat fram den summan? Har medierna över huvud taget ställt några kritiska frågor till Cancerfonden?

En väsentlig sak som inte tas upp i sammanhanget är hur mycket rökarna betalat och betalar i skatt till staten för sin konsumtion varje år. För närvarande är skatten på en cigarett 1,51 kronor ( https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941563-om-tobaksskatt_sfs-1994-1563 ). För en ask med 20 cigaretter blir det alltså 20 gånger 1,51 kronor, vilket resulterar i 30,20 kronor per ask. Förra året köpte jag 89 askar (jag har fört statistik över mina inköp sedan 2009), och för dessa betalade jag 89 gånger 30,20 kr i skatt, alltså totalt 2687,80 kronor. Jag har rökt cigaretter i över 55 år. Hur många cigaretter jag rökt under den tiden är omöjligt att säga. Tobaksskatten har också varierat under årens lopp, så det är tämligen omöjligt att räkna ut hur mycket jag under dessa år har betalat i skatt till den svenska staten. Jag bedömer att jag betalat någonting mellan 100 000 och 150 000 kronor, lågt räknat. Hittills har jag inte kostat samhället en enda krona på grund av mitt rökande. Tvärtom har jag bidragit till statskassan med en ansenlig summa.

En fråga som Cancerfonden borde ställa är: ”Med hur stor summa har rökarna, genom den nästan 50-procentiga skatten, bidragit till samhällets välfärd?”

Hetsen mot rökarna fortsätter. Krafter är i gång för att förbjuda tobaksförsäljning och lagstifta mot rökning. Nästa steg blir naturligtvis att man kriminaliserar det insmugglande av tobak som kommer att uppstå, och i förlängningen även rökningen och rökarna. Sverige, nolltoleransens hemland och hälsofascisternas Mecka, är fantastiskt!

fredag 6 januari 2017

Fyllesnack

Våra telefonsamtal var alldeles för långa. Det var därför som jag oftast inte svarade när jag såg hans namn på displayen. Jag visste att han kunde prata hur länge som helst. Även om jag sa till honom, som vid det senaste samtalet, att jag inte kunde/ville prata för länge, så var det som om han inte fattade vad jag sa. Han bara fortsatte. Jag kände igen hans återkommande tema: besvikelsen över att inte ha gjort den karriär han hade hoppats kunna göra, repeterandet av hur begåvad han var, hur framgångsrik han har varit hos det motsatta könet, de ständiga jämförelserna mellan honom och andra som lyckats bättre i sina karriärer. Särskilt jobbigt var det när han var full, eller halvfull, vilket han oftast var. Jag tänkte på vad en vän sa till mig vid några tillfällen: ”Du är världens bästa slasktratt.” Han menade det som en komplimang, att jag var en tålmodig lyssnare som orkade ta emot ganska mycket fyllesnack utan att protestera alltför mycket. Han hade rätt, jag hade under årens lopp lyssnat på många vänner och bekanta som haft problem med alkoholen. Jag kunde utan svårighet erinra mig ett tiotal. Tre av dem levde fortfarande. En av de tre hade slutat supa, de andra två var periodare. En av periodarna hade jag sagt upp kontakten med, den andre fortsatte att irritera mig med sina sluddriga upprepningar. Jag önskade att han kunde ersätta mig med en professionell terapeut.

Till slut skickade jag ett sms till honom: "Jag har en allvarlig uppmaning till dig: Ring aldrig till mig när du är påverkad av alkohol!" Han svarade att han skulle respektera det. Jag skrev och tackade. Sedan dess har han aldrig ringt.

söndag 1 januari 2017

Mina ovetenskapliga funderingar omkring den globala uppvärmningen


Få av oss har några möjligheter att självständigt och utifrån egna undersökningar konstatera hur det verkligen förhåller sig med ”the global warming”. Vi är helt i händerna på vad vetenskapare, deras finansiärer, politiker och medier meddelar oss. Om vi hela tiden får veta att 99 procent av alla vetenskapsmän anser att vi går mot en global katastrof om inte alla accepterar den nya världsordningen, då är det naturligtvis frestande att tro på det. De som ställer sig kritiska och skeptiska inför undergångsvisionerna, blir naturligtvis betraktade som mindre vetande av den majoritet som accepterat domedagsprofetiorna. Det Al Gore, NASA och FN:s klimatpanel bestämt måste vara den allenarådande sanningen. Kritiker och skeptiker riskerar att bli betraktade som okunniga och potentiellt samhällsomstörtande dissidenter. Personligen har jag varit skeptisk ända sedan jag såg Al Gores dramatiserade, manipulativa och självförhärligande film "An inconvenient truth" (En obekväm sanning). Jag har naturligtvis inga vetenskapliga fakta som skulle kunna motbevisa den nästan allmänt accepterade tesen som säger att det är människan som orsakar en pågående uppvärmning av klimatet. Jag har bara ett instinktivt motstånd mot undergångsvisioner och domedagsprofetior. Och jag kan inte värja mig mot den återkommande tanken att kejsaren möjligen är naken. Så jag förhåller mig passiv, tar inte ställning, men följer debatten på avstånd när jag inte är upptagen av för mig väsentligare tankar och sysslor.

https://www.youtube.com/watch?v=TCy_UOjEir0&feature=em-hot-vrecs

Klicka på bilden för att komma till ett tal av nobelpristagaren Ivar Giæver, där han ifrågasätter den allmänt rådande uppfattningen om den globala uppvärmningen. Han uppfattar den som en ny religion, och han är långt ifrån ensam om att kritisera den nya världsordningen.

måndag 5 december 2016

Privatekonomi

Ännu en månad har gått, och jag har ännu en gång lyckats betala alla räkningar. När det var åtgärdat återstod 7,70 kronor på bankkontot. Det kommer att bli lite besvärligt med maten längre fram i månaden. Ändå finns det fördelar med att vara pank: man ges chansen att minska sin övervikt och det finns inga pengar till cigarettinköp.

När jag läser i gamla anteckningsböcker kan jag se hur jag antecknat vilka jag lånat pengar av, och till vilka jag lånat ut pengar. Det känns bra att veta att alla lån återbetalats (utom de jag ännu betalar på), och att nästan alla återbetalat till mig. Jag är lite stolt över att ha lyckats undvika betalningsanmärkningar ända sedan 1968, då jag var arbetslös och inte kunde komma in med avbetalningen på en säng jag köpt. Min budget har fungerat nästan tillfredsställande, om man med budget menar att ha koll på inkomster och utgifter. Dock har jag de senaste tre åren varit tvungen att utnyttja hela min bankkredit varje månad. Det betyder att när pensionspengarna anländer till mitt bankkonto, så går de direkt till banken som betalning för den använda krediten. Dessutom kostar krediten närmare 1200 kronor per år i avgift och ränta.

Jag tänkte att det skulle vara bra om jag inte behövde använda krediten, och om jag kunde få mina skulder samlade på ett ställe. Därför har jag gjort flera försök att låna pengar från olika banker och kreditinstitut. De flesta har svarat nej direkt, ett par erbjöd  lån till ganska hög ränta. Ikano bank beviljade mig ett hyfsat lån, de skrev att jag bara behövde underteckna det översända låneavtalet, så skulle pengarna finnas på mitt konto inom tre dagar. Vid genomläsningen av avtalet upptäckte jag ett par felaktiga uppgifter som det förmedlande företaget (MyLoan) mellan mig och banken skrivit in. Det allvarligaste var att man uppgivit att min hyra var 1500 kronor mindre i månaden än den i verkligheten var. Jag förde in mina rättelser i avtalet, eftersom jag inte ville underteckna något som inte stämde med verkligheten, och postade det. Sedan hörde jag ingenting från banken, inga pengar kom till mitt konto ”inom tre dagar”. Efter två veckor kom beskedet att mitt lån inte var beviljat, utan någon motivering.

Av en person som arbetar i lånebranschen fick jag för en tid sedan veta, att många banker inte beviljar lån utan säkerhet till personer som fyllt 71 år. En del har satt gränsen redan vid 69. De kräver att det åtminstone finns en medsökande som kan garantera att pengarna kommer tillbaka till banken, om den egentliga låntagaren skulle avlida eller av annan anledning inte kan genomföra återbetalningarna.

En person som kände till min ansträngda ekonomi skrev: ”Du har gjort dina val”, och menade att min situation var en följd av de val jag gjort. Ett påstående som rymde en del sanning, men som samtidigt var ogenomtänkt och förenklande, eftersom mycket få val görs i ett socialt vakuum, oberoende av yttre omständigheter. Personen ifråga visste i själva verket ganska lite om mitt liv, eftersom hen aldrig varit särskilt intresserad av det, och sällan ställt några frågor om det. 

Jag blir snart 77 år och kan inte erbjuda banker eller andra långivare någon ekonomisk säkerhet, så för mig är det kört på lånemarknaden. När tänder och andra kroppsdelar börjar gå sönder, kommer det inte att finnas några ekonomiska resurser för att laga det trasiga. Detsamma gäller för annan materia som på grund av tidens tand krackelerar. Jag biter ihop, men inte för hårt med tanke på tandstatusen. Nu skriver jag på ännu en bok som aldrig kommer att bli publicerad, arbetsnamnet är naturligtvis ”Allting går sönder”.