tisdag 1 augusti 2017

Alla räkningar är betalda, ännu inga betalningsanmärkningar, mat så det räcker till nästa pensionsutbetalning, tillräckligt med pengar för att äntligen kunna köpa ett par byxor … Men inom mig är det fullt kaos.

söndag 18 juni 2017

Lite släktforskning


Min farfars far Samuel Larsson Halén (1854–1910) och hans hustru Anna Katharina Larsson Halén, född Johansson (1858–1938).

Jag sitter vid skrivbordet med ett ark fyllt med gamla släktnamn och datum framför mig. Texten är ganska rörig, jag vet inte vem som skrivit den. Det handlar om släkten på min fars sida, tillbaka till min farfars farfar Lars Andersson (1802–1867) och hans hustru i andra giftet Maria Stina Andersson (1819–1882). Hon hette möjligen Blom som ogift. Lars Anderssons far uppges ha varit en soldat som hette Flink och som dog 1807. Även Maria Stina Anderssons far var soldat, dock ej namngiven här, han dog 1846.

Jag vet inte hur många barn Lars och Maria Stina fick, men den 3 mars 1854 föddes Samuel Larsson, min farfars far. Han dog den 31 oktober 1910. Varför han uppges heta Larsson i efternamn har jag svårt att förstå, eftersom hans far hette Andersson. Kanske ärvde man inte efternamn på den tiden? Samuel verkar ha ärvt sitt efternamn efter faderns förnamn, vilket alltså var Lars. Samuel sägs vara den som tog namnet Halén. Hur han kom på det namnet framgår inte. Ett rykte säger att någon i den Halénska släkten dog på ett hotell i Göteborg efter att ha druckit en iskall pilsner. Om det möjligen var Samuel vet jag inte.

Samuel var gift med Anna Katharina Johansson, född 9 april 1858, död 5 februari 1938. Hennes föräldrar var Johannes Larsson, född 20 september 1821, död 21 augusti 1915. Hennes mor var Maria Lisa Jansson, född 22 augusti 1823, död 12 maj 1899. Efter hennes namn finns en uppgift som inte syftar på någon person, det står bara: ”Han var knekt och var med i Pommern och stred 1757–1762 /Leipzig. Morfar var också knekt och var med bland Döbelns trupper och stred. 13/11 1876–2/1 1952.” Jag antar att det var Anna Katharinas morfar som stred för Döbeln. Vem det var som stred i Pommern framgår alltså inte av den text jag har att tillgå.

torsdag 1 juni 2017

Rökare, tobaksskatt och Cancerfonden

Cancerfonden har meddelat att rökarna i Sverige kostar skattebetalarna 31 miljarder kronor om året. Hur några medier undersökt hur man räknat fram den summan? Har medierna över huvud taget ställt några kritiska frågor till Cancerfonden?

En väsentlig sak som inte tas upp i sammanhanget är hur mycket rökarna betalat och betalar i skatt till staten för sin konsumtion varje år. För närvarande är skatten på en cigarett 1,51 kronor ( https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-19941563-om-tobaksskatt_sfs-1994-1563 ). För en ask med 20 cigaretter blir det alltså 20 gånger 1,51 kronor, vilket resulterar i 30,20 kronor per ask. Förra året köpte jag 89 askar (jag har fört statistik över mina inköp sedan 2009), och för dessa betalade jag 89 gånger 30,20 kr i skatt, alltså totalt 2687,80 kronor. Jag har rökt cigaretter i över 55 år. Hur många cigaretter jag rökt under den tiden är omöjligt att säga. Tobaksskatten har också varierat under årens lopp, så det är tämligen omöjligt att räkna ut hur mycket jag under dessa år har betalat i skatt till den svenska staten. Jag bedömer att jag betalat någonting mellan 100 000 och 150 000 kronor, lågt räknat. Hittills har jag inte kostat samhället en enda krona på grund av mitt rökande. Tvärtom har jag bidragit till statskassan med en ansenlig summa.

En fråga som Cancerfonden borde ställa är: ”Med hur stor summa har rökarna, genom den nästan 50-procentiga skatten, bidragit till samhällets välfärd?”

Hetsen mot rökarna fortsätter. Krafter är i gång för att förbjuda tobaksförsäljning och lagstifta mot rökning. Nästa steg blir naturligtvis att man kriminaliserar det insmugglande av tobak som kommer att uppstå, och i förlängningen även rökningen och rökarna. Sverige, nolltoleransens hemland och hälsofascisternas Mecka, är fantastiskt!

fredag 6 januari 2017

Fyllesnack

Våra telefonsamtal var alldeles för långa. Det var därför som jag oftast inte svarade när jag såg hans namn på displayen. Jag visste att han kunde prata hur länge som helst. Även om jag sa till honom, som vid det senaste samtalet, att jag inte kunde/ville prata för länge, så var det som om han inte fattade vad jag sa. Han bara fortsatte. Jag kände igen hans återkommande tema: besvikelsen över att inte ha gjort den karriär han hade hoppats kunna göra, repeterandet av hur begåvad han var, hur framgångsrik han har varit hos det motsatta könet, de ständiga jämförelserna mellan honom och andra som lyckats bättre i sina karriärer. Särskilt jobbigt var det när han var full, eller halvfull, vilket han oftast var. Jag tänkte på vad en vän sa till mig vid några tillfällen: ”Du är världens bästa slasktratt.” Han menade det som en komplimang, att jag var en tålmodig lyssnare som orkade ta emot ganska mycket fyllesnack utan att protestera alltför mycket. Han hade rätt, jag hade under årens lopp lyssnat på många vänner och bekanta som haft problem med alkoholen. Jag kunde utan svårighet erinra mig ett tiotal. Tre av dem levde fortfarande. En av de tre hade slutat supa, de andra två var periodare. En av periodarna hade jag sagt upp kontakten med, den andre fortsatte att irritera mig med sina sluddriga upprepningar. Jag önskade att han kunde ersätta mig med en professionell terapeut.

Till slut skickade jag ett sms till honom: "Jag har en allvarlig uppmaning till dig: Ring aldrig till mig när du är påverkad av alkohol!" Han svarade att han skulle respektera det. Jag skrev och tackade. Sedan dess har han aldrig ringt.

söndag 1 januari 2017

Mina ovetenskapliga funderingar omkring den globala uppvärmningen


Få av oss har några möjligheter att självständigt och utifrån egna undersökningar konstatera hur det verkligen förhåller sig med ”the global warming”. Vi är helt i händerna på vad vetenskapare, deras finansiärer, politiker och medier meddelar oss. Om vi hela tiden får veta att 99 procent av alla vetenskapsmän anser att vi går mot en global katastrof om inte alla accepterar den nya världsordningen, då är det naturligtvis frestande att tro på det. De som ställer sig kritiska och skeptiska inför undergångsvisionerna, blir naturligtvis betraktade som mindre vetande av den majoritet som accepterat domedagsprofetiorna. Det Al Gore, NASA och FN:s klimatpanel bestämt måste vara den allenarådande sanningen. Kritiker och skeptiker riskerar att bli betraktade som okunniga och potentiellt samhällsomstörtande dissidenter. Personligen har jag varit skeptisk ända sedan jag såg Al Gores dramatiserade, manipulativa och självförhärligande film "An inconvenient truth" (En obekväm sanning). Jag har naturligtvis inga vetenskapliga fakta som skulle kunna motbevisa den nästan allmänt accepterade tesen som säger att det är människan som orsakar en pågående uppvärmning av klimatet. Jag har bara ett instinktivt motstånd mot undergångsvisioner och domedagsprofetior. Och jag kan inte värja mig mot den återkommande tanken att kejsaren möjligen är naken. Så jag förhåller mig passiv, tar inte ställning, men följer debatten på avstånd när jag inte är upptagen av för mig väsentligare tankar och sysslor.

https://www.youtube.com/watch?v=TCy_UOjEir0&feature=em-hot-vrecs

Klicka på bilden för att komma till ett tal av nobelpristagaren Ivar Giæver, där han ifrågasätter den allmänt rådande uppfattningen om den globala uppvärmningen. Han uppfattar den som en ny religion, och han är långt ifrån ensam om att kritisera den nya världsordningen.

måndag 5 december 2016

Privatekonomi

Ännu en månad har gått, och jag har ännu en gång lyckats betala alla räkningar. När det var åtgärdat återstod 7,70 kronor på bankkontot. Det kommer att bli lite besvärligt med maten längre fram i månaden. Ändå finns det fördelar med att vara pank: man ges chansen att minska sin övervikt och det finns inga pengar till cigarettinköp.

När jag läser i gamla anteckningsböcker kan jag se hur jag antecknat vilka jag lånat pengar av, och till vilka jag lånat ut pengar. Det känns bra att veta att alla lån återbetalats (utom de jag ännu betalar på), och att nästan alla återbetalat till mig. Jag är lite stolt över att ha lyckats undvika betalningsanmärkningar ända sedan 1968, då jag var arbetslös och inte kunde komma in med avbetalningen på en säng jag köpt. Min budget har fungerat nästan tillfredsställande, om man med budget menar att ha koll på inkomster och utgifter. Dock har jag de senaste tre åren varit tvungen att utnyttja hela min bankkredit varje månad. Det betyder att när pensionspengarna anländer till mitt bankkonto, så går de direkt till banken som betalning för den använda krediten. Dessutom kostar krediten närmare 1200 kronor per år i avgift och ränta.

Jag tänkte att det skulle vara bra om jag inte behövde använda krediten, och om jag kunde få mina skulder samlade på ett ställe. Därför har jag gjort flera försök att låna pengar från olika banker och kreditinstitut. De flesta har svarat nej direkt, ett par erbjöd  lån till ganska hög ränta. Ikano bank beviljade mig ett hyfsat lån, de skrev att jag bara behövde underteckna det översända låneavtalet, så skulle pengarna finnas på mitt konto inom tre dagar. Vid genomläsningen av avtalet upptäckte jag ett par felaktiga uppgifter som det förmedlande företaget (MyLoan) mellan mig och banken skrivit in. Det allvarligaste var att man uppgivit att min hyra var 1500 kronor mindre i månaden än den i verkligheten var. Jag förde in mina rättelser i avtalet, eftersom jag inte ville underteckna något som inte stämde med verkligheten, och postade det. Sedan hörde jag ingenting från banken, inga pengar kom till mitt konto ”inom tre dagar”. Efter två veckor kom beskedet att mitt lån inte var beviljat, utan någon motivering.

Av en person som arbetar i lånebranschen fick jag för en tid sedan veta, att många banker inte beviljar lån utan säkerhet till personer som fyllt 71 år. En del har satt gränsen redan vid 69. De kräver att det åtminstone finns en medsökande som kan garantera att pengarna kommer tillbaka till banken, om den egentliga låntagaren skulle avlida eller av annan anledning inte kan genomföra återbetalningarna.

En person som kände till min ansträngda ekonomi skrev: ”Du har gjort dina val”, och menade att min situation var en följd av de val jag gjort. Ett påstående som rymde en del sanning, men som samtidigt var ogenomtänkt och förenklande, eftersom mycket få val görs i ett socialt vakuum, oberoende av yttre omständigheter. Personen ifråga visste i själva verket ganska lite om mitt liv, eftersom hen aldrig varit särskilt intresserad av det, och sällan ställt några frågor om det. 

Jag blir snart 77 år och kan inte erbjuda banker eller andra långivare någon ekonomisk säkerhet, så för mig är det kört på lånemarknaden. När tänder och andra kroppsdelar börjar gå sönder, kommer det inte att finnas några ekonomiska resurser för att laga det trasiga. Detsamma gäller för annan materia som på grund av tidens tand krackelerar. Jag biter ihop, men inte för hårt med tanke på tandstatusen. Nu skriver jag på ännu en bok som aldrig kommer att bli publicerad, arbetsnamnet är naturligtvis ”Allting går sönder”.

lördag 3 december 2016

Slutet nalkas

Ju mer jag tar del av situationen i världen, desto mer vill jag dra mig tillbaka, stoppa huvudet i sanden, ägna mig åt mitt skrivande och placera färg på olika underlag, avsluta flertalet prenumerationer och stänga Facebook-kontot för alltid. Samtidigt är jag oftast uttråkad av mitt repetitiva skrivande; ändå är det nästan det enda som återstår för mig. Jag ser inte längre framåt, det förflutna är nästan mer verkligt än nuet. Men världen finns där, den tränger sig på även om jag försöker hålla den på avstånd. Alltför mycket av min tid tillbringar jag vid datorn. Det påverkar min fysiska hälsa negativt. Jag har nästan helt slutat se på TV, dock lyssnar jag mycket på radion, mest P1. Men Sveriges Radio har alltmer blivit ett språkrör för feministerna. Jag är inte emot jämställdhet mellan könen, tvärtom, men när majoriteten av rösterna i SR är kvinnliga, då är jämställdheten rubbad. Det så kallade patriarkatet är på väg att förvandlas till ett matriarkat. Jag vill varken det ena eller det andra. 

Döden kommer allt närmare. Jag tänker inte gå den händelsen i förväg, men min längtan efter ett slut växer sig allt starkare.