Vi möttes sommaren 1975 då vi jobbade tillsammans på Stockholm Ban mittemot Centralstationen på andra sidan tågspåren. Arbetet bestod mest av att släpa och lyfta fyllda postsäckar. Tydligen hade Per och jag en del gemensamma intressen, för vi fortsatte att träffas även på fritiden. Minnena är vaga, till viss del åtkomliga i kortfattade dagsboksanteckningar, vi satt antagligen en del på tehuset Tetley under almarna i Kungsträdgården. Ett diffust minne är att vi vid något tillfälle satt på kajen vid Strömmen, drog en braja och lät blicken och medvetandet följa med i vattnets virvlar. När hösten kom gled vi isär, jag till vuxenstudierna och Per till långväga resor österut.
Det dröjde nästan tio år tills vi sågs igen, då som elever på Poppius journalistskola. Per var den av oss som senare kunde titulera sig journalist, han skrev för bland annat Arbetaren. Vid den tiden i mitten av 80-talet arbetade jag på Expressen. Per blev så småningom anställd på Aftonbladet. Det var där vi sågs nästa gång, då i början av 2000-talet. Jag hade fått avtalspension på Expressen vid 59 års ålder, pluggat musik ett år och fått ett erbjudande om jobb på Aftonbladet. Under de följande åren där hann vi äta många luncher tillsammans.
2005 gick jag i pension och slutade lönearbeta. Per kämpade ytterligare några år på redaktionen, vårt umgänge hade ännu en gång upphört.
Så sågs vi igen för ett par månader sedan; Per på väg ut ur en tunnelbanevagn vid Slussen, jag på väg in i den. Vi tog oss tid för att bestämma ett mer långvarigt möte. Sedan dess har vi setts ett par gånger, senast häromdagen på tehuset under almarna i Kungsan och på en gräsmatta intill.
