Privatekonomi

Ännu en månad har gått, och jag har ännu en gång lyckats betala alla räkningar. När det var åtgärdat återstod 7,70 kronor på bankkontot. Det kommer att bli lite besvärligt med maten längre fram i månaden. Ändå finns det fördelar med att vara pank: man ges chansen att minska sin övervikt och det finns inga pengar till cigarettinköp.

När jag läser i gamla anteckningsböcker kan jag se hur jag antecknat vilka jag lånat pengar av, och till vilka jag lånat ut pengar. Det känns bra att veta att alla lån återbetalats (utom de jag ännu betalar på), och att nästan alla återbetalat till mig. Jag är lite stolt över att ha lyckats undvika betalningsanmärkningar ända sedan 1968, då jag var arbetslös och inte kunde komma in med avbetalningen på en säng jag köpt. Min budget har fungerat nästan tillfredsställande, om man med budget menar att ha koll på inkomster och utgifter. Dock har jag de senaste tre åren varit tvungen att utnyttja hela min bankkredit varje månad. Det betyder att när pensionspengarna anländer till mitt bankkonto, så går de direkt till banken som betalning för den använda krediten. Dessutom kostar krediten närmare 1200 kronor per år i avgift och ränta.

Jag tänkte att det skulle vara bra om jag inte behövde använda krediten, och om jag kunde få mina skulder samlade på ett ställe. Därför har jag gjort flera försök att låna pengar från olika banker och kreditinstitut. De flesta har svarat nej direkt, ett par erbjöd  lån till ganska hög ränta. Ikano bank beviljade mig ett hyfsat lån, de skrev att jag bara behövde underteckna det översända låneavtalet, så skulle pengarna finnas på mitt konto inom tre dagar. Vid genomläsningen av avtalet upptäckte jag ett par felaktiga uppgifter som det förmedlande företaget (MyLoan) mellan mig och banken skrivit in. Det allvarligaste var att man uppgivit att min hyra var 1500 kronor mindre i månaden än den i verkligheten var. Jag förde in mina rättelser i avtalet, eftersom jag inte ville underteckna något som inte stämde med verkligheten, och postade det. Sedan hörde jag ingenting från banken, inga pengar kom till mitt konto ”inom tre dagar”. Efter två veckor kom beskedet att mitt lån inte var beviljat, utan någon motivering.

Av en person som arbetar i lånebranschen fick jag för en tid sedan veta, att många banker inte beviljar lån utan säkerhet till personer som fyllt 71 år. En del har satt gränsen redan vid 69. De kräver att det åtminstone finns en medsökande som kan garantera att pengarna kommer tillbaka till banken, om den egentliga låntagaren skulle avlida eller av annan anledning inte kan genomföra återbetalningarna.

En person som kände till min ansträngda ekonomi skrev: ”Du har gjort dina val”, och menade att min situation var en följd av de val jag gjort. Ett påstående som rymde en del sanning, men som samtidigt var ogenomtänkt och förenklande, eftersom mycket få val görs i ett socialt vakuum, oberoende av yttre omständigheter. Personen ifråga visste i själva verket ganska lite om mitt liv, eftersom hen aldrig varit särskilt intresserad av det, och sällan ställt några frågor om det. 

Jag blir snart 77 år och kan inte erbjuda banker eller andra långivare någon ekonomisk säkerhet, så för mig är det kört på lånemarknaden. När tänder och andra kroppsdelar börjar gå sönder, kommer det inte att finnas några ekonomiska resurser för att laga det trasiga. Detsamma gäller för annan materia som på grund av tidens tand krackelerar. Jag biter ihop, men inte för hårt med tanke på tandstatusen. Nu skriver jag på ännu en bok som aldrig kommer att bli publicerad, arbetsnamnet är naturligtvis ”Allting går sönder”.

Slutet nalkas

Ju mer jag tar del av situationen i världen, desto mer vill jag dra mig tillbaka, stoppa huvudet i sanden, ägna mig åt mitt skrivande och placera färg på olika underlag, avsluta flertalet prenumerationer och stänga Facebook-kontot för alltid. Samtidigt är jag oftast uttråkad av mitt repetitiva skrivande; ändå är det nästan det enda som återstår för mig. Jag ser inte längre framåt, det förflutna är nästan mer verkligt än nuet. Men världen finns där, den tränger sig på även om jag försöker hålla den på avstånd. Alltför mycket av min tid tillbringar jag vid datorn. Det påverkar min fysiska hälsa negativt. Jag har nästan helt slutat se på TV, dock lyssnar jag mycket på radion, mest P1. Men Sveriges Radio har alltmer blivit ett språkrör för feministerna. Jag är inte emot jämställdhet mellan könen, tvärtom, men när majoriteten av rösterna i SR är kvinnliga, då är jämställdheten rubbad. Det så kallade patriarkatet är på väg att förvandlas till ett matriarkat. Jag vill varken det ena eller det andra. 

Döden kommer allt närmare. Jag tänker inte gå den händelsen i förväg, men min längtan efter ett slut växer sig allt starkare.